Snart ses vi igen (och om när vi blev tillsammans)

En natt stog han framför mig! Jag hittade honom! Eller hans hår hittade jag. Håret på han som skulle bli mannen i mitt liv. Men det visste jag ju inte då, klockan 3 på natten på dansgolvet på housemusik festivalen Balatonsound i Ungern när svenska Alesso spelade. Det var heta juli 2013 och vi dansade till morgonen. Han sa inte så mycket. Jag vet inte om han sa någonting alls faktiskt. Det var mer jag som körde på monolog. "Oh my god, I love your hair! May I touch it?" Så började vår historia.

Han säger att det där som jag trodde var det första jag sa, faktiskt var det andra jag sa. "The first thing you said was "I don´t speak your language" in perfectly good english" Tilläggas bör att jag inte hade en aning om att han var från Nya Zeeland och hade engelska som modersmål.

Två dagar på festivalen fick vi. Det var den tid vi spenderade tillsammans. Sedan 3 månader isär. Jag åkte tillbaka till min vardag i Göteborg och han tillbaka till Skottland för att avsluta sitt arbete där. En hel del chattande och inte så få skypesamtal senare så kom han till mig. Min Cameron. Denna gång fick vi 6 veckor. Han fick testa på mitt liv, lära känna Göteborg, söka jobb, träffa mina vänner och familj. Sedan 5 veckor isär igen. När man söker svenskt visum får man inte vara i Sverige under handläggningstiden.... Bara så ni vet. Han spenderade 4 veckor i England och flög sedan hem till Nya Zeeland.

Snart ses vi igen. Efter en långweekend med mor och syster ska jag nu lämna New York för att flyga till Nya Zeeland. Mitt första besök där. Jag ska få träffa hans nära och få se vad han kommer ifrån. De största frågorna som snurrar i huvet just nu är Hur är hans familj? Kan de bli en familj för mig? Hur lever man en vardag i Nya Zeeland? Kan jag bo där när jag blir stor?

Och sedan flyger vi hem. Tillsammans. Visum och jobb är klart. Nu kan vi snart börja leva ett vardagsliv tillsammans hemma i Göteborg.